Jag trodde aldrig att något sånt här kunde hända mig. Jag var den lyckligaste tjejen i världen, jag hade allt. Ponnyn, familjen, vännerna. Nu, hade jag inget. Min älskade ponny försvann för några månader sen, jag får mail skickade med videosar och bilder på henne, videosar där min lilla älskade ponny blir misshandlad. I början kom det inte så ofta men sen blev det bara mer och mer, ibland kommer dom till och med varje dag. Den senaste filmen jag fick på henne var den värsta av dom alla.

Hon hade stora fläckar med avskaven hud, benen stack ut och hon hade ett rep som skar upp huden runt ena bakbenet. Om jag går till polisen eller säger till någon om videosarna så dödar dom henne. Jag vet inte vem som kidnappat henne.

Jag har slutat prata, jag går inte till skolan längre. Mina kompisar undrar vad som hänt men jag vågar inte säga nått. Jag äter inte heller, mina föräldrar är oroliga över mig men jag vill inte att jag ska äta och må bra medans min ponny blir misshandlad. Jag vill skära mig men vågar inte. Jag ska leva för att försöka hitta henne. Jag är henens ända hopp och om jag tar livet av mig kan ingen rädd henne.

Jag låg i sängen och kollade på min mobil där den låg på mitt nattduksbord. Mina rosa mobil med den där fula sprickan i sig rakt igenom hela mobilen som jag fick när Elvira ville äta upp den. Jag minns hur roligt det såg ut.

Jag hade inte rört den på hur länge som helst. Skulle jag kanske ringa Maja? Hon var ju min bästa vän men tänk om hon var sur för att jag inte pratat med henne på flera månader.

Jag tog upp mobilen långsamt och satte på den försiktigt. Som bakgrunds bild hade jag en bild på Elvira i sommarhagen. En tår föll från min kind.

-Hallå? Lisa är det du?

- Hej Maja snyftade jag.

- Men Lisa vart fan har du vart? Du har inte ringt eller nått! Fattra inte du hur orolig jag vart för dig.

- Elvira är borta!

-Va? Vad säger du?

-*snyfft* Hon e stulen.

- Gumman, jag kommer till dig.

Direkt när Maja kom kramade jag om henne så hårt jag kunde. Shit vad jag hade saknat henne.

- Hon e borta Maja, hon e borta för alltid.

- Säg inte så, vi ska hitta henne!

Jag och Maja satte ut lappar i hela byn. Jag skulle kunna betala vad som helst för att hitta henne. Jag följde med Maja till skolan nästa dag, vi pratade med rektorn som skulle prata med alla i skolan också. Jag känner nästan alla i Borås så vem skulle vilja stjäla Elvira. Det gick hela dagen utan att någon hörde va sig, skulle jag någonsin hitta min älskade Elvira?

*Riiiiiing* *Riiiiiing*

Det var mobilen, jag kollade på klockan, 22:08

Den var dolt nummer.

- Hallå det e Lisa.

- Hej det e Maja. Ska du med mig till Jennifer, träffa några kompisar?

- Jag vet inte.

- Lisa, det blir kul.

- Men jag har ändå inget att ha på mig och sen så...

Jag han inte ens prata klart innan Maja kom in rusande i mitt rum och började rota i min tomma garderob.

- Hur kom du in?

- Fönstret, ta på dig den här!

- Haha, okej

Jag löd Maja utan att säga emot, det kunde ju bli kul att inte bara sitta hemma och sen få något annat att tänka på! Jag drog på mig lite gammalt smink och kladdade på min klumpiga mascara på dom små raka ögonfransarna. Drog på min den svarta slitna skinnjackan och låste dörren i det översta låset, det nedersta som jag vanligtvis brukade andvända hade rostat igen och varje gång jag säger det till pappa låtsas han som om han inte hör. Sen sprang vi ner för den branta backen till Bussen. Det stod flera stycken som jag kände igen där med väskorna fyllda med dricka men ingen av dom skulle nog till Jessika eftersom dom var 3 år äldre än Jessika och hon har inte direkt varit den typen som dricker och hänger med äldre.

Bussen kom nästan på en gång men ändå hade mitt nydushade hår frysit och det hade blivt isbitar i.

-  Har Jessika flyttat? Hon bor väl inte på Norrlandsgatan

- Hon flyttade för några månader sen. Hennes föräldrar skilde sig så hon flyttade med sin mamma hit.

Utanför Jessikas hus stod det en tjej som spydde på deras vita trästaket. Ut från dörren kom det två tjejer utspringades och skrattade. Väl inne var det massa folk som drack och rökte. Mitt bland  alla såg jag Jessika. Även fast det var rätt mörkt såg jag att hon hade färgat sitt hår blont och hade smink på sig som hon aldrig hade förr.

- Men tja Lisa, kom du också med. Jag har inte sett dig på länge, slöddrade Jessika och gav mig en kram.

Jag ville inte säga nått till Jessika, inte nu och inte när hon hade förendrats så här mycket. Den Jessika jag kände fick skulderkänslor så fort hon höll i en spritflaska och smink var bara för töntar tyckte hon.

Nu kände jag hur mycket jag hade missat, jag viste inte ens att en av mina närmaste vänner hade flyttat.

Hon studsade iväg och skrek lite. Jag och Maja satte oss i en soffa med massa vänner från skolan.

- Liisa, är du här! Vi som trodde du hade gått och dött eller nått.

- Haha jag med, svarade jag lite falskt.

Det stod massa sprit på bordet, jag var inte den som drack men just nu så brydde jag mig inte. Jag ville bara må bra och att allt mitt lidande skulle sluta, i alla fall för stunden. Jag tog en klunk ur flaskan och det smakade illa men jag fortsatte.

Maja drog upp mig och började dansa. Det var underbart, att äntligen få leva ut. Min depretion efter Elvira var jobbigt.

- Liiiiiisa!!!! Har du hittat din fula häst än?!!

Det blev tyst, alla hörde det och alla viste om det, även fast inte alla ville visa att dom viste det men alla viste.

Jag vände mig om för att kolla vem det var, där på bordet stod Jonathan och hans kompisar och skrattade. Jonathan och jag var tillsammans i 6:an och 7:an men jag gjorde slut med han i början av 8:an för att han alltid klagade och var sur för att jag var så mycket med Elvira, sen har han en jätteful frisyr desutom. Maja gick emot dom och skulle slå till dom innan en av killarna stoppade henne.

- Men Maja, inte ska du hjälpa Lisa. Hon får skylla sig själv om man inte kan hålla koll på sin äckliga häst!!

Jag kände mitt hjärta slå fortare och fortare och tårarna försökte pressa sig ut. Jag slängde spritflaskan i marken och sprang ut.

-Lisa, lisa vänta!

Jag fortsatte att gå, asfalten var kall och i vanliga fall hade jag gnällt och gått tillbaka för att hämta skorna men inte nu. Jag brydde mig inte hur ont det än gjorde. Jag gick mot skogen och började springa medans tårarna rann längs mina rödmosiga kinder. Jag sprang tills jag inte orkade mer och satte mig ner bakom ett träd.

- Liiisa! Vart är du?

Det var Maja, hon hade sprungit efter mig hela vägen hit. Det var mörkt i hela skogen och jag vet att Maja är rädd för mörkretoch skogen men jag fick inte fram ett ord att kunna ropa till henne vart jag var.

-Lisa, vad gör du?

Maja hittade mig och kom fram till mig och kramade om mig. Vi satt där helt tysta ett tag, det var så skönt få gråta ut. Jag kände att Maja också grät. Alltid när vi var små och jag gjort mig illa eller nått och jag grät grät Maja också och när jag frågade varför hon grät sa hon bara: För att du gråter.

-Vem är det?

Jag reste mig upp och såg en kille gå mitt i skogen, det var så mörkt så man såg knappt vem det var men jag tyckte att jag kände igen hans frisyr.

Jonathans frisyr.

Vi följde efter han, långsamt och tysta för att försäkra oss om att han inte skulle råka se oss.

- En lada, tänkt om han...?

- Men Lisa, inte skulle Jonathan göra nått sånt.

Jag kände hjärtat bulta fortare och fortare.

Jag kollade in genom ett hål i dörren men jag såg inte så mycket. Bara smutsig jord.

- Lisa, kom hit. Maja stod på ladans sida när det var 2 plankor som var borta.

Jag stelnade till, kände hur hela jag blev iskall. Kunde inte säga nått.

Där i ladan på det mörka jordgolvet stod min älskade Elvira. Hennes fina svarta päls var nästan helt avskaven, hon blödde och hennes hovar var i så dåligt skick så dom knappt kunde bära upp henne.

- Din jävla fitt häst, fattar du inte hur jävla ful du e! Det är ditt fel att jag och Lisa gjorde slut, hon valde dig framför mig!

Han kastade sin ölflaska i huvudet på henne, det krossande glaset skar upp hennes ansikte och några glasbitar fastnade i hennes panna. Hon gjorde till ett pipande ljud, som om hon ropade på hjälp.

- Elvria!! Jag sprang ut och kramade om henne, hon försökte göra ett gnäggande men det ända som hon lyckades få fram var ett lågt pip.

Elvira såg ännu värre ut såhär på nära håll. Hon la sitt huvud i min famn och blundade.